Kännetecken
Vingspann 26–32 mm. Ovansidan är svartbrun med tunna svansutskott nederst på bakvingarna. Hanen har en liten oval ljusgrå doftfjällsfläck i diskcellen och honan en liten gulröd fläck vid bakvingens bakhörn. Undersidan är ljusare brun med en tunn vit tvärlinje som på bakvingen bildar ett W; bakvingen har ett gulrött utkantsband som begränsas inåt av en svart vågig linje. Den vita tvärlinjen är mer sammanhängande än hos busk- och krattsnabbvinge.
Liknande arter
Liknar busksnabbvinge (Satyrium pruni) och krattsnabbvinge (S. ilicis), men almsnabbvingens vita tvärlinje på undersidan är mer sammanhängande utan tydliga avbrott.
Utbredning
I Sverige en utpräglad låglandsart, främst vid kusterna och vid nordgränsen i anslutning till Vänern, Hjälmaren, Mälaren och angränsande vattensystem; nordligast påträffad i sydligaste Dalarna och Hälsingland. I Norge från Vest-Agder till Oslofjorden; i Danmark utbredd utom på västra Jylland; i Finland bara i Åbo och Helsingfors. Världsutbredningen är bicentrisk: Europa och Turkiet med östgräns i Ural samt Östpalearktis till Japan.
Biologi
Värdträd är almar, främst skogsalm. Larven övervintrar färdigbildad i ägget och kläcker lagom till knoppsprickningen. Larvutvecklingen tar 7–10 veckor och puppstadiet 2–4 veckor. Hannarna samlas för parningslek i toppen av träd och gnider bakvingarna mot varandra så att svansutskotten med vita spetsar rör sig och vilseleder fåglar till att angripa fel ände av fjärilen. Det huvudsakliga näringsintaget är honungsdagg från bladlöss. Almsjukan är ett allvarligt hot eftersom bara större träd blommar och dessa är mest utsatta.