Artguide · Sverige
Blåvingar, guldvingar och snabbvingar · Sverige

Ljungblåvinge

Plebejus argus

Ljungblåvinge är en av Europas mest utbredda blåvingar och förekommer på magra öppna marker från Skåne till Norrbotten. Den är starkt knuten till ljung och har ett nära samspel med myror.

Status i det här landetAllmän i SverigeLC (Livskraftig)
Ljungblåvinge

Flygtid

Flyger från slutet av juni till slutet av augusti, dock främst i juli.

Livsmiljö

Nästan alla slags magra öppna marker: torrängar, tallhedar, alvarhedar, hällmarksljunghedar, hyggen, gläntor och kraftledningsgator i skogsmark. Saknas på fjällhed och ytterst i skärgården.

Kännetecken

Vingspann 23–27 mm. Hannens ovansida är blå med något bredare och oskarpare avgränsade svarta sömfält än hos hedblåvinge; bakvingarna har en rad svarta prickar som ger sömfältet en ojämn inre gräns. Honan är i sydligaste Sverige mer brun på ovansidan än honan av hedblåvinge. Säkrast skiljs arterna åt på att ljungblåvinge har en tydlig krökt tagg vid framskenbenets spets. Undersidan är ljusare vitgrå hos hanen än hos honan.

Liknande arter

Liknar hedblåvinge (Plebejus idas) och kronärtsblåvinge (P. argyrognomon); säkrast skiljs de åt på den krökta taggen vid framskenbenets spets, som bara ljungblåvinge har.

Utbredning

I Sverige utbredd från Skåne till Jämtland och Norrbotten, med ett fåtal fynd i Pite och Lule lappmarker; mer lokal i norra Norrland. I Norge i alla sydliga områden till Möre-Romsdal; i Finland till 67° N. Världsutbredningen sträcker sig från Europa och Turkiet genom Sibirien och Centralasien till Mongoliet, Magadan, Japan och norra Kina.

Biologi

Värdväxter är bland annat ljung, odon, ljus solvända, backtimjan, käringtand och ginsterarter; i Danmark tyder studier på unga ljungplantor som huvudsaklig värdväxt. Ägget övervintrar och kläcks i april–maj. Larven har ett mycket nära förhållande till myror, särskilt svartmyra, och vårdas ömt av dem; förpuppningen sker ofta i myrbon. Hannarna samlas ofta i stort antal runt vattenpölar på grusvägar.