Kännetecken
Vingspann 23–27 mm. Hannens ovansida är blå med något bredare och oskarpare avgränsade svarta sömfält än hos hedblåvinge; bakvingarna har en rad svarta prickar som ger sömfältet en ojämn inre gräns. Honan är i sydligaste Sverige mer brun på ovansidan än honan av hedblåvinge. Säkrast skiljs arterna åt på att ljungblåvinge har en tydlig krökt tagg vid framskenbenets spets. Undersidan är ljusare vitgrå hos hanen än hos honan.
Liknande arter
Liknar hedblåvinge (Plebejus idas) och kronärtsblåvinge (P. argyrognomon); säkrast skiljs de åt på den krökta taggen vid framskenbenets spets, som bara ljungblåvinge har.
Utbredning
I Sverige utbredd från Skåne till Jämtland och Norrbotten, med ett fåtal fynd i Pite och Lule lappmarker; mer lokal i norra Norrland. I Norge i alla sydliga områden till Möre-Romsdal; i Finland till 67° N. Världsutbredningen sträcker sig från Europa och Turkiet genom Sibirien och Centralasien till Mongoliet, Magadan, Japan och norra Kina.
Biologi
Värdväxter är bland annat ljung, odon, ljus solvända, backtimjan, käringtand och ginsterarter; i Danmark tyder studier på unga ljungplantor som huvudsaklig värdväxt. Ägget övervintrar och kläcks i april–maj. Larven har ett mycket nära förhållande till myror, särskilt svartmyra, och vårdas ömt av dem; förpuppningen sker ofta i myrbon. Hannarna samlas ofta i stort antal runt vattenpölar på grusvägar.