Kännetecken
Vingspann 38–58 mm. Hanen har spetsigare framvingar och vanligen färre ögonfläckar än honan, som är större och mer rundvingad. Vanligt är 2–3 ögonfläckar på framvingen och 1–2 på bakvingen, men variationen omfattar 0–5 respektive 0–4. Grundfärgen är normalt blekt brungul med breda, av mörkare vingribbor delade tvärlinjer; variationen sträcker sig från enfärgat mörkbruna till enfärgat ockragula former. Bakvingens undersida liknar tundragräsfjärilens, men den i fläckar upplösta mörkare sömlinjen saknas vanligen.
Liknande arter
Bakvingens undersida liknar tundragräsfjärilens (Oeneis bore); hanarna skiljs säkrast på genitalierna. För övrigt finns inga förväxlingsarter beskrivna i de undersökta källorna.
Utbredning
Förekommer lokalt tämligen allmänt från högfjällsområdet Jotunheimen i Norge genom hela fjällkedjan; i Sverige från Härjedalen norrut. Sällsynt påträffad i låglandet ner till 66°N. Världsutbredningen omfattar isolerade enklaver från Fennoskandien och Kolahalvön till Yamalhalvön samt bergsområden i Ural, Altaj, Sajan, Bajkal, norra Mongoliet och Japan. Populationstrenden bedöms vara stabil i Europa.
Biologi
Kunskapen om utvecklingsstadierna är knapphändig. Uppfödda larver livnärde sig fram till första övervintringen på smalbladiga starrarter; sannolikt övervintrar larven första gången som liten och en andra gång som fullväxt. Hanarna använder både patrullering och stationär spaning i jakten på oparade honor och väljer gärna döda fjällbjörkar som utkikspunkter. Fjärilarna är mycket skygga och svåra att återfinna då de landat, eftersom bakvingeundersidan är utmärkt kamouflagetecknad. Honorna lever längre än hanarna och besöker blommor, men i mindre utsträckning än andra dagfjärilar på fjället.