Kännetecken
Vingspann 30–50 mm; honans framvingar är rundare. Framvingarnas översida är nästan enfärgad i varierande mörkhetsgrad, vanligen gråaktigt ockragul och utan tydligt tvärband. Bakvingarna är mer grå med ett ljusare grågult tvärband som når ut till ytterkanten. Ögonfläckar saknas helt – på deras plats finns endast ljusa fläckar. Bakvingens undersida är spräcklig med ett brett tvärband med tätare mörk spräcklighet, och vingribborna framträder som fina vita streck.
Liknande arter
Hanarna skiljs från myrgräsfjäril (Oeneis norna) genom genitalierna: tundragräsfjärilen har en uppskjutande gren på klaffarna. För övrigt finns inga förväxlingsarter beskrivna i de undersökta källorna.
Utbredning
I Norden hemmahörande på Nordkalotten; i Sverige bara i de nordligaste delarna – Torne lappmark från fjällen på ömse sidor om Torne träsk till Pältsan och Tuipal, samt fynd på flygsandfält i Pulsujärvi. I norra Finland i lågfjäll och på torra tallhedar ner till 67°N; i Norge i västra och östra Finnmark. Världsutbredningen sträcker sig från Fennoskandien och Kolahalvön genom Polarsibirien till Beringssund och vidare från Alaska till Labrador. Arten är rödlistad som starkt hotad i Europa och inom EU.
Biologi
Den enda med säkerhet noterade värdväxten är fårsvingel. Äggen läggs förmodligen utspridda ett och ett och äggutvecklingen tar 12–14 dygn. Larverna tillväxer mycket långsamt och övervintrar troligen två gånger: första gången som små larver och andra gången nedgrävda ytligt i sanden mellan rötterna av en fårsvingeltuva. Efter övervintringen förpuppar de sig i maj utan spånad; puppstadiet varar 5–6 veckor. Hanarna patrullerar och befäster revir, under varma somrar gärna på lägre fjälltoppar (så kallad backkröning). Honorna lever längre och är flitiga blombesökare. Arten är periodvis hårt ansatt av parasitoider.