Kännetecken
Vingspann 53–69 mm och könen är lika. Vingarnas översida är gulröd med stora svarta fläckar, de största vid fram- och bakvingens framkanter, och breda svartbruna utkantsband som på bakvingen har blå kantmånar. Färgen är något mer brunaktig än hos nässelfjärilen. Undersidorna är fint marmorerade i bruna, grå och vid utkanten blåaktiga nyanser med några distinktare svarta linjer.
Liknande arter
Mycket lik videfuks (Nymphalis xanthomelas), som dock vanligen har bredare svarta utkantsband med diffusare avgränsning mot den gulröda färgen samt ljusare gulbrun behåring på benen (svartaktig hos körsbärsfuksen). Efter övervintringen kan blekta individer i fält möjligen tas för en aspfuks.
Utbredning
Känd från nästan hela södra och mellersta Sverige till norra Vänern och Mälardalen; huvudutbredningsområdet omfattade kustnära områden. Efter regniga somrar i början av 1960-talet fanns den årligen bara kvar på mellersta Öland, varifrån den stegvis åter spritt sig norrut längs östkusten samt längs syd- och västkusten. I Norge sporadisk; i Finland en tillfällig immigrant. Världsutbredningen sträcker sig från Nordafrika och Norden österut genom Medelhavsområdet och södra Ryssland till nordvästra Kazakstan, samt isolerat i Himalaya.
Biologi
Värdväxter är främst skogsalm, sälg, gråvide, asp, sötkörsbär och päron. Honan lägger 20–200 ägg i grupp, ringformigt runt toppskott av lövträd i solexponerade lägen. Larverna utvecklas socialt till sista stadiet; larvutvecklingen tar 30–50 dagar. När larverna är fullväxta låter de sig falla till marken och förpuppar sig hängande från minst två meters höjd; puppstadiet varar 2–3 veckor. Fjärilarna besöker aldrig blommor före övervintringen utan påträffas främst vid färsk sipprande sav på träd; efter övervintringen besöker de vide- och fruktträdsblommor. Arten är känslig för regniga somrar och populationerna fluktuerar starkt.