Kännetecken
Vingspann 26–36 mm. Norges minsta och mörkaste pärlemorfjäril, ungefär lika stor som de största norska blåvingearterna. Både vingarnas ovan- och undersida har kraftig brungrå pudring som döljer det vanliga pärlemorfjärilsmönstret. Bakvingens undersida är diffust brungrå i den yttre halvan, medan den inre halvan är mörkare brun med ett ljusare tvärband. Tvärbandet har två vitgrå fläckar i mitten och ytterligare en vid vingens framkant.
Liknande arter
Häftet: egentligen inga möjligheter för förväxling för den som åtminstone har studerat illustrationer av arten. Det som liknar mest gällande utseende är den betydligt större Friggas pärlemorfjäril, men den förekommer längre ner och inte i höjdlagret till Dvärgpärlemorfjäril i mellanalpina zonen. Kan annars vid första ögonkastet påminna något om ett litet exemplar av Fjällgräsfjäril Erebia pandrose, och den arten kan förekomma i samma områden. Arthandboken: bakvingens undersida framstår som en diffus version av bakvingen till Friggas pärlemorfjäril, men arten kan på grund av sin beskedliga storlek och övervägande grå färg inte förväxlas med andra arter.
Utbredning
Sirkumpolar. Nordeuropa, Novaja Semlja, Kanada, Alaska och den norra delen av Rocky Mountains; förmodligen utbredd i det norra Sibir. I Norge endast känd från ett begränsat antal platser i inre Troms: kommunerna Bardu, Målselv, Storfjord och Kåfjord, med en osäker fynd från Kvænangen 1960. Mycket sällsynt. En tydligt högfjällsart, med främst förekomst på cirka 1000 meter över havet, funnen upp till ungefär 1200 meter.
Biologi
Larven lever på nätvide och sannolikt även dvärgvide. Den övervintrar två gånger. Före den sista övervintringen är den svartbrun med svarta rygglinjer, tät behåring och svartbruna taggar. Det svarta huvudet har två taggar. Puppan hänger inte fritt som hos andra pärlemorfjärilar, utan ligger horisontellt mellan löst sammanspunna blad. Livscykeln är tvåårig.